Hur kommer det sig att privilegier ofta krymper våra drömmar, snarare än förstorar dem? Att vara ung i dagens Sverige innebär ofta att man kan göra i princip vad som helst. Flyga runt jorden är vardagsmat, vi kan vara hemma i ett år och spela tv-spel, eller studera var vi vill. Vi är uppväxta på en tempurmadrass av grundtrygghet som resulterar i två vanliga reaktioner. Antingen gör man sitt bästa för att hoppa ur sängen vilket brukar visa sig genom att man till exempel liftar med tveksamma människor i Australien eller dricker Absint på någon diffus nattklubb i Bangkok. Den andra vanliga reaktionen är att de oändliga möjligheterna och valen gör att man blir apatisk, laddar ner alla säsonger av Solsidan, slutar duscha och dricker för mycket coca-cola.
Varför blir det såhär? Varför leder obegränsade möjligheter så ofta till krampaktiga och ytliga verklighetsflykter? Jag tror att det beror på flera olika saker. En stor anledning är mängden budskap och information vi tar ställning till dagligen. Precis som kroppen lättare tar upp snabba kolhydrater som socker, absorberar vi enklare lättsmält snabbmat. Om man inte medvetet filtrerar vad man fyller sig med kvävs allt djupt och viktigt av muffinrecept, träningstips, extrapris på gifflar och Pernilla Wahlgrens schamporeklamer. Det krävs att man både stänger av vissa kanaler och gräver sig förbi andra för att höra till exempel glömda kvinnors röster i Kongo, eller innerliga melodier som sjungs av andra anledningar än feta skivkontrakt och långa rader med febrilt fotande tonårstjejer. Precis på samma sätt som en sockerrik kost lätt skapar ett ”skyddande” lager runt kroppen, skapar ett överdrivet intag av lättsmält underhållning en fasad av likgiltighet, okunskap och i många fall hopplöshet.
Jag arbetar halvtid med att skapa möjlighet för företag att bidra till en bättre värld i samarbete med PMU. Den andra halvan fyller jag upp med att turnera runt med mitt projekt, Konsert för Kongo, där alla intäkter går till Panzisjukhuset och kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Att arbeta med det här är ibland som att äta vad vi barn i familjen kallat skosulor. Bröd så hårt och mörkt att käken ömmar efter en dubbelmacka, men med en efterföljande mättnadskänsla och ett välbefinnande som gör det så oerhört värt att äta. Kvinnor som lever isolerade i flera år i Kongo utan att få vård är min arbetsgivare. Deras framtid som sjuksköterskor, lärare, lantbrukare och starka självständiga mammor är min drivkraft. Det är musik i mina öron, och jag vill varken att lösgodis eller pubertala skrik ska få överrösta min möjlighet att bidra till en bättre framtid för kvinnorna i Kongo.
Låt oss var och en skapa en levnadshistoria som ger en ljusare framtid för någon mindre lyckligt lottad i år. Hoppas du sjunger med mig på konserterna i vår. Vi KAN förändra världen.
Amen.
