pmu.nu #2 2010

Bilen börjar närma sig sitt slutmål i DR Kongo. Foto: Markus Rönnebro

Med 1 762 mil i ryggen

Erik Gustafsson

Den 8 februari förändrades våra liv. Det var dagen vi påbörjade våra livs största äventyr. Det var början på resan som tog oss hela vägen från Stockholm till
Lemerasjukhuset i DR Kongo – med bil.

På pappret verkade det som ett ganska enkelt uppdrag. Att köra bil från Stockholm till Lemera-sjukhuset i östra DR Kongo. Efter tre månader på resande fot vet vi bättre, men vi kommer aldrig att ångra oss. För flera år sedan kläcktes tanken hos Anton Åstrand att köra bil ner till föräldrarna som jobbade, och vid flera tillfällen tidigare jobbat i Tanzania tillsammans med PMU InterLife.
Barndomsvännen Anders Möttönen var sedan länge involverad i planerna och tillsammans hade de köpt en lämplig bil för ändamålet, Afrikabilen nummer ett; Toyota Land Cruiser. Av både säkerhets- och relationsskäl kände duon dock att de borde vara minst tre resenärer. När undertecknad tillfrågades dröjde inte svaret länge.

Tillsammans började vi tre smida planer, men ganska snart vidgades vyerna. Då undertecknad arbetar på biltidningen Teknikens Värld visste jag att de hade en uttjänt företagsbil som tidigare hade varit på väg till Afrika, men den resan ställdes in på grund av våldsdrabbningar.
Chefredaktören tillfrågades och efter några veckors förhandlingar var resan ett faktum. Vi fick i uppdrag av tidningen att köra ner bilen, en Toyota Hilux, till Afrika för att där skänka den till lämplig mottagare. 
I arbetet att hitta en mottagare av bilen kontaktades PMU InterLife, och när vi fick Lemerasjukhuset till svar var det ett enkelt beslut. Sjukhusets historia gör det svårt att inte vilja hjälpa till.

Planeringen pågick i knappt ett år. Visum söktes och information inhämtades.Eftersom vi numer hade två bilar bestämdes det att vi skulle vara fyra stycken resenärer. En gammal klasskamrat till Anton och Erik sedan gymnasietiden i Arjeplog tillfrågades. Inte heller Markus Rönnebro behövde någon betänketid, samma sekund som frågan ställdes kom det positiva svaret.

När vi på morgonen den 8 februari började rulla var känslan minst sagt overklig. Avfärden sändes direkt i TV4. Färdvägen gick söderut genom Europa. Från Italien väntade en färja till Tunisien varifrån vi senare skulle köra österut genom Libyen till Egypten.
Men i södra Tyskland hände det otänkbara. Vår egenägda Toyota Land Cruiser havererade. Motorn lagades över en natt i ett hotellgarage och vi kunde borda färjan mot Tunisien enligt tidsplan, men i Tunisien dök problemen upp igen. Det var början på en tio dagars ofrivillig semester, för när vi till slut reparerat bilen var Libyens gräns stängd för medborgare från Europas Schengen-länder.
Att ge upp fanns dock inte på kartan, vårt uppdrag var ju att köra till Kongo.

När det plötsligt blev militärkupp i Niger förstördes planerna på att köra längs Afrikas västkust. Vi tvingades ta vägen via Asien, öster om Medelhavet. Färjebiljetter tillbaka till Europa bokades och Turkiet, Syrien och Jordanien passerades fortast möjligt.
Det var en befrielse när vi till slut anslöt till vår ursprungliga rutt i Egypten. Stilleståndet i Tunisien hade gjort att vi låg 14 dagar efter tidsschemat.

Med tidspressen i åtanke hoppade vi över Egyptens pyramider och satte i stället snabbt av söderut. På grund av sandstorm i norra Sudan fortsatte det höga tempot och vi nådde huvudstaden Khartoum snabbt. Här gjorde sig dock byråkratin påmind och vi blev kvar i staden extra dagar på grund av papperskrångel.
Till slut, med alla stämplar samlade fortsatte vi i sydöstlig riktning till Etiopien. Där bjöds det på ett makalöst vackert landskap med oändliga vyer från landets alla berg. Plötsligt befann vi oss också i det som, av oss, klassades som det riktiga Afrika. Bilden som förmedlas via medier fanns plötsligt framför våra ögon, självklart och tyvärr med både de vackra och miserabla synerna.
 
Oroligheter i kombination med tidsschemat gjorde att resrutten ändrades än en gång. Den planerade färden i Uganda och Rwanda ställdes in och i stället körde vi rakt söderut genom Kenya.
Tanzania nåddes i början på april. Basläger sattes upp vid Antons föräldrars hus i Handeni, Tanga och bilen förbereddes inför den sista färden mot DR Kongo och därmed överlämnandet.
Kongo nåddes via Burundi. Vi mötte upp Lemera-sjukhusets chefsläkare Dr Denis Makenzi vid pingstmissionens gästhus i Bujumbura.
Efter lite olika bud om visumavgift passerades gränsen och sedan var det bara tio mil kvar, men de sista tre milen innan sjukhuset går bokstavligen spikrakt upp i bergen. Därav tog resan nästan fyra timmar.

När vi till slut rullade in i Lemera fick vi ett mottagande som vi aldrig glömmer. En folksamling på 200 personer sjöng, dansade och hälsade oss välkomna.
Vi kunde inte i vår vildaste fantasi föreställa oss ett sådant mottagande. Känslan att lämna över bilnyckeln till sjukhusets personal var obeskrivlig.
Resan hade plötsligt fått ett syfte och alla svåra stunder var värda sitt slit många gånger om. Vi själva ansåg vår insats ganska blygsam jämfört med bybornas och sjukhuspersonalens dagliga hjältedåd. Besöket på sjukhuset är något som vi aldrig kommer att glömma. Inte heller den otroliga gästfrihet vi mött under resans gång. Det är ytterst få ställen som vi inte har känt oss välkomna på. Därtill har vi haft en ovärderlig hjälp från PMU InterLife som i ur och skur ställt upp.
Med den vetskapen har vi känt en otrolig trygghet, det kanske var den som gjorde att vi inte återvände till Sverige efter bekymren i Tunisien.

Utskriftsvänlig version