...av Niclas Lindgren
Direktor på PMU InterLife
niclas.lindgren@pmu.se

Vilket pris har effektivitet?

13 maj 2010

Vi fick nyss ett upprop om humanitär hjälp till norra Pakistan, där tusentals människor riskerar att bli flyktingar i sitt eget land på grund av översvämningar. Förmodligen är inte detta en katastrof som kommer att synliggöras i media här hemma, men är ack så verklig för dem som drabbas. Som så många andra gånger finns våra lokala partner på plats, och efterfrågar vårt stöd och vår hjälp. I dagarna har vi dock fått klargjort att den typ av stöd vi haft från Sida för katastrofinsatser inte längre finns, så det som återstår är insatser med egna insamlade medel, vilket självklart begränsar våra möjligheter.

Det är uppenbart att det som förut sågs som en styrka, svenska organisationers breda nätverk av gräsrotsorganisationer och kyrkor, inte längre anses tillräckligt viktigt. Det humanitära stödet ska självklart vara professionellt, men det är olyckligt att aktörer med lokalkännedom och direkta relationer med drabbade människor inte längre kan vara en del av Sveriges humanitära insatser i samma utsträckning som förr.

I samtal nyligen så tydliggjordes samma trend, men på utvecklingssidan, där det framkom att kraven på våra lokala samarbetspartner upplevs väldigt höga när det gäller system, kompetens och strategi, vilket gör att många riskerar att tappa sugen, alternativt "väljas bort" av biståndsgivare världen över. Återigen; självklart ska vi arbeta effektivt och professionellt, men om inte folkrörelserna världen över orkar, utan dignar under kraven, vem ska då vara rösten för rättvisa i byarna där de finns och arbetar?

Om kraven ställs alltför högt på organisationer och kyrkor vi vill samarbeta med, så att de inte längre klarar det, vem ska då finnas där mitt i byn, med en utsträckt hand och stöd till människor som lever i fattigdom? Och hur ska alla de gräsrotsorganisationer som växer fram bland de allra fattigaste kunna hålla den standard som krävs i alla stycken? Kan de sätta de system, strukturer och strategier som krävs i dagens utvecklingssamarbete, eller riskerar de att diskvalificeras?

Med tanke på hur svårt politiska beslutsfattare har att ta beslut om nödvändiga förändringar (se t.ex. Köpenhamn) så är kraftfulla folkrörelser som samarbetar runt om i världen kanske vårt största hopp att säkra allas vår framtid och stärka mänskliga rättigheter och rättvisa och gemenskap mellan människor runt om i världen.

Det känns som ett faktum värt att ta strid för idag, och imorgon. Både inom utvecklingsarbete och i humanitära katastrofer. Välkommen med!

Utskriftsvänlig version