...av Birger Thureson
Journalist och författare
birger.thureson@pmu.se

Den nyttiga oegennyttan

8 apr 2010

Är vi som biståndsgivare i första hand skattebetalare eller medmänniskor? Ska biståndet definieras som ett utgiftsområde eller ett uttryck för solidaritet? Handlar biståndet bara om pengar, eller också om människosyn och värderingar?

Den 2 april bjöd P1-programmet ”Människor och tro” på ett intressant samtal mellan Eva Christina Nilsson, generalsekreterare för Svenska Missionsrådet, och biståndsminister Gunilla Carlsson. Det gällde biståndet, och hur vi talar om biståndet. Det senare är inte oväsentligt, eftersom termer tydliggör tankar.

Biståndsdebatten har på senare tid handlat väldigt mycket om mätbarhet och effektivitet. Biståndsministern talar gärna om skattebetalarnas rättmätiga krav på att biståndspengarna används rätt.

Vem kan invända mot tanken på att biståndet ska ge resultat? Ingen. Möjligen kan man invända mot uppfattningen att detta är något nytt. Som om väckelserörelser och frikyrkor – det svenska biståndets moder – tyckte att det kvittade hur missionskollekterna från kapell och bönhus användes.

Så var det inte. Hemma i kyrkbänkarna väntade offrarna på utförliga rapporter från de utsända, som inte bara byggde kyrkor utan också skolor och sjukhus. Och rapporterna kom. Detta blev det av era pengar.

Vad är det då som har ändrats?

Vokabulären, definitivt. Synen på biståndet, kanske.

Marknadstermerna flödar. Det statliga biståndet definieras som ett utgiftsområde, inte som ett uttryck för solidaritet. Timbrosfären har lyckats tämligen väl med att etablera begreppet ”biståndsindustri”, och därmed sätta bilden att alla biståndsengagerade människor drivs av lusten till egen förtjänst.

Det är begränsande att enbart tala om pengar och teknikaliteter när biståndet diskuteras, menade Eva Christina Nilsson i radiosamtalet. För kyrkornas folk handlar biståndssamarbetet i hög grad om människosyn, och om mänsklig värdighet, och om vilket samhälle vi ska bygga tillsammans. Kyrkorna här hemma och samarbetskyrkorna i utvecklingsländerna.

Rätt talat, Nilsson! Utveckling kan inte beskrivas enbart med marknadstermer. Poängen i Bibelns klassiska berättelse om den barmhärtige samariern är inte att han betalade för den slagnes vård, utan att han brydde sig och visade sann medmänsklighet. Det var där det började. Kostnadstäckningen för vården var en konsekvens av engagemanget.

Samariern såg inte en utgiftspost i personen som låg slagen till marken. Han såg en medmänniska, och tog sitt ansvar.

Ingenting är nyttigare än oegennyttan. Därför borde biståndsdebatten handla ännu mer om den kärlek som inte söker sitt, för att använda ännu ett stycke bibliskt språkbruk (som omväxling till allt marknadstugg).

Utskriftsvänlig version