Nimesh och hans mamma Sriyani. Foto: Roger Svanell

Snart hemma hos mamma igen

Sriyani förlorade allt när hon anmälde maken för övergrepp på dottern; hemmet, försörjningen och barnen. Men hon lyckades tjäna ihop till en egen tomt genom hårt arbete i Saudiarabien och bröt ensam stenarna till sitt hus. Snart får Nimesh äntligen komma hem till mamma igen.

12 sep 2012 Genom en tunnel av tropiska träd och buskar klättrar vi uppåt längs den branta stig som leder oss mot Nimesh Miral, 12 år, och hans mamma S.P. Sriyani Sriyalatha. Naturen är hänförande vacker, men värmen som sluter sig om oss stundtals nästan outhärdlig.

Trots skönheten, är vardagen för många av invånarna i Moragolla Upper Division, Hanthana, allt annat än idyllisk. Här, högt uppe i bergen, lever de fattigaste familjerna. Tomterna är branta, steniga och svårodlade och det är långt att ta sig till skolor, affärer och sjukhus.

Så småningom skymtar ett prydligt litet hem mellan trädens grenar. Atmosfären andas stillhet och ro. Det här är Sriyanis dröm förverkligad, huset som hon ensam kämpat för att bygga i så många år och nu fått hjälp av Fridsro att färdigställa. Den gamla, enkla och delvis raserade lerhyddan intill, vittnar om hur livet var förut.

Hon hälsar oss vänligt välkommen, medan sonen håller sig lite bakom. I den lugna blicken ser jag det mod och den beslutsamhet som fört henne dit hon är i dag Ä tillsammans med sina barn igen.

I svalkan på verandan får jag höra Sriyanis mörka och grymma historia, och bilden av en mamma beredd att offra allt för att rädda sitt barn träder fram.

När äldsta dottern var 12 år gammal, förgrep sig pappan sexuellt på flickan. Detta är något som händer i det tysta i många hem i Sri Lanka, men Sriyani valde att anmäla övergreppet till polisen. Mannen hamnade i fängelse, men följden för henne och barnen blev svår. De kastades ut av makens familj, som ställde sig på sonens sida, och inte heller från sina egna närmaste fick Sriyani något stöd.

- Min släkt ansåg att jag hade skadat deras rykte genom att anmäla min man, säger hon.

Sriyani var utblottad och tvingades lämna ifrån sig sina tre barn. Nimesh kom till Fridsros barnhem 2005, och systrarna till ett annat barnhem. Som enda lösning såg hon att resa till Saudiarabien och arbeta hos en rik familj. Då skulle hon kunna tjäna ihop till en egen tomt och bygga sig ett hus.

- Det enda jag ville var att få tillbaka mina barn igen. Det gav mig styrkan att fortsätta.

Hon arbetade i hemmet i åtta månader, men eftersom hon periodvis var sjuk ville familjen bara betala henne för två månader.

Sriyani lyckades, trots besvikelsen, hitta en bit mark uppe i bergen som pengarna räckte till, och byggde sig där en enkel lerhydda. Sedan följde fyra slitsamma år då hon själv gröpte ur den avsats som huset idag ligger på, hackade loss sten för sten ur klippväggen, och samlade dem till grunden.

Jag stryker med handen över de bumlingar som blivit över och ligger staplade på varandra, och förundras över hur det kan rymmas så mycket kraft i en ensam kvinnokropp. Inte heller av grannarna fick hon någon hjälp.

- De tycker att jag inkräktar på deras revir, trots att jag har betalt för mig. Jag vet inte riktigt varför, säger hon.

När så ett stort träd föll ner över den lilla lerhyddan blev situationen mycket svår, och Fridsro kom till undsättning. De ställde upp med det byggmaterial som behövdes förutom stenarna, och färdigställde huset åt henne.

Nu har Sriyani fått hem sina båda döttrar. Den äldsta är idag 21 år gammal och utbildar sig till sjuksköterska. Nimesh bor fortfarande på barnhemmet, men besöker ofta sin mamma. Målet är att de snart ska återförenas.

- Just nu kommer han bara hem några dagar i taget, men min plan är att hitta en skola till honom och att själv kunna fylla hans behov.

Känslorna mellan mor och son syns i blickar och gester och de håller sig intill varandra. De sju långa åren ifrån varandra har varit svåra, och lyckan över det nya huset och att äntligen kunna vara tillsammans är stor.

- Ända sedan han var liten så har vi haft ett väldigt nära relation. Det har inte förändrats trots att vi varit åtskilda, säger Siriyani.

Samtidigt inser hon att han har ett starkt band till barnhemmet.

- När han kommer hem är han alltid väldigt glad, men efter en tid säger han att han saknar sina vänner och vill tillbaka till Fridsro.

På väg över den lilla välsopade gårdsplanen råkar jag stöta till en liten bil med foten. Nimesh följer vaksamt sin leksak med blicken och jag skyndar mig att lämna den i hans händer.

Han berättar att han tycker om att lära sig om djur och om solen, i skolan. Och att han gillar hundar. På Fridsro har han en bästa vän som heter Shajika.

- Jag gillar honom väldigt mycket för att han är så hjälpsam, och om jag saknar något så ger han mig det. Om jag ramlar när vi leker så hjälper han mig upp.

Dagarna börjar med morgonbön och efter skolan får han leka en stund innan det är dags att läsa läxor och sova. Ibland har de också särskilda samlingar som Childrens club, där de lär sig olika saker.

Hemma hos mamma på loven blir det mycket tid till lek, men han hjälper också till med att städa gården och huset, och att leta efter ved.

På frågan om vad som skulle göra honom riktigt glad, svarar han utan att tveka:

- Om jag fick en cykel. Då skulle jag kunna frakta varor med mig hem till huset, sådant som vi behöver varje dag, och hjälpa mamma.

Sriyani berättar leende att Nimesh redan när han var riktigt liten brukade ta två pinnar och låtsas att de var en cykel, och så skulle han åka iväg och köpa ris.

- När han blev lite större sa han att han skulle köpa en trehjulig moped, hyra ut den och tjäna pengar till mig. Så viljan att hjälpa mig har funnits där hela tiden.

Hon drömmer om att han ska bli doktor när han blir stor, men vill ge honom friheten att själv bestämma över sitt liv.

- Jag önskar att han ska få en bra utbildning, ett bra arbete och ett bra liv.

Tillvaron har på många sätt blivit bättre för familjen. Sriyani är idag gift med en ny man, Ravindra, som behandlar henne väl, men ännu finns orosmoln på himlen.

- Min förra man säger att han ska döda mig och barnen när han kommer ut från fängelset. Jag försöker att inte ha kontakt med andra, för att han inte ska veta var jag är.

Trots det vågar hon drömma och planera inför framtiden. Hon vill bygga ett riktigt kök i anslutning till huset, och få en inkomst så att hon kan betala barnens utbildning.

Genom stödet från Fridsro har Sriyani blivit mer medveten om både barnens och sina egna behov och rättigheter. Hennes egen mor dog då hon var liten och hon fick aldrig gå i skola. Nu ska hon få lära sig att tillverka doftljus och att starta egen verksamhet så att hon kan bli självförsörjande.

- Jag kan inte beskriva med ord vad hjälpen från Fridsro betyder. Ingen har funnits där för mig tidigare.

På väg tillbaka ner längs stigen, tittar jag upp mot huset en sista gång. Jag ser att de står där hand i hand, Sriyani och Nimesh.

Stärkta familjer ger trygga barn i Sri Lanka

Kampanjen Barnens rätt Ä vårt ansvar lyfter i år barns utsatthet med huvudfokus på Sri Lanka. Projektet Child Friendly Community går ut på att stärka familjer så att barnen får ett tryggt och värdigt liv.

I samarbete med PMU driver Fridsro projektet Child Friendly Community. Genom att stärka familjer skyddar man barn från olika risker och ger dem möjlighet till en bra framtid. Organisationen, som har sina rötter i Sri Lankas pingströrelse, har lång erfarenhet inom området och samarbetar med myndigheterna. Även om man driver ett eget barnhem, är målet att föräldrar själva ska kunna ta hand om sina barn.

- Vi arbetar ständigt för att hitta lösningar så att barnen kan återförenas med sina föräldrar. Många tänker att barnen har det bättre på Fridsro, men vi försöker få dem att förstå att de har det bäst hemma, säger Kumar Rasiah pastor och ledare inom Fridsro.

Svåra sociala förhållanden innebär en utsatt situation för många barn i landet. Allt fler blir gatubarn och många tvingas till barnarbete eller blir sexuellt utnyttjade. Även om inkomsten per invånare är högre än i grannländerna, så är tillgångarna mycket ojämnt fördelade. Det blodiga inbördeskriget 1983 Ä 2009 har också satt sina spår. Skolgången är avgiftsfri, men trots det är vissa kostnader som tillkommer en tung börda för föräldrar som lever på marginalen.

I projektet ingår 500 barn och ungdomar som lever i olika risksituationer i området kring staden Kandy. Av dem har 38 procent ensamstående föräldrar, ofta änkor eller skilda mödrar. Förutom att ha ekonomiska problem ses dessa mammor ofta som ett lovligt byte för övergrepp.

- De har svårt att be om hjälp och tystar istället ner hur de har det. Vi strävar för att förändra attityderna i samhället och att stärka dem. De ska känna att de inte är ensamma, säger Kumar Rasiah.

I målgruppen finns också många barn med sjuka eller funktionshindrade föräldrar. Behoven har visat sig vara större än man från början trodde inom det område som projektet täcker in.

Ett stort antal socialarbetare har utbildats genom projektet, och samverkan mellan myndigheter inom området har förbättrats.

Föräldrar får hjälp att starta inkomstbringande aktiviteter, och många vittnar om hur deras situation förbättrats. Till strategin hör att bilda barn- och tonårsgrupper, själv hjälps-grupper och kommittéer för skydd av barns rättigheter.

Förutom hälsa och utbildning, är det viktigt att barnen få en god självkänsla. I forumet Childrens Clubs lär de sig bland annat uttrycka sig och utveckla sina talanger och ledaregenskaper. De får också insikt om hur man bör bemöta varandra.
- I början hade majoriteten av barnen inte ens en idé om vad barns rättigheter är, men nu sätter de stort värde på dem och börjar också höja sina röster för att hjälpa andra barn, berättar Kanchana Menikdiwela, projektkoordinator.

I CFC-projektet hur man startat från grunden och arbetar målmedvetet på olika nivåer i samhället. Det har skapat förtroende och hållbarhet. Även om det finns en lång väg kvar att gå, så börjar resultaten synas. Exempelvis firas numera International Childrens Day i Kandy, med aktiviteter och information om barns rättigheter.

Fakta: SRI LANKA

Yta: 65 610 km2
Invånare: 20,4 miljoner
Språk: sinhala och tamil
Folkgrupper: singaleser 74 %, tamiler 18 %, muslimer 7 %, övriga 1 %
Läs- och skrivkunnighet: 90 %
Huvudreligion: Buddism.


Författare: Noomi Lind