Kenyanskan Rut visar en förtorkad majskolv på ett fält som skulle ha gett en god skörd om inte regnet uteblivit. Foto: Lennart Nolvall

Nu lär sig kenyaner hur de överlever torkan

Majsfälten är förstörda och över åttio procent av boskapen har dött. Följderna av torkan är svåra i norra Kenya, men tron på framtiden finns ändå kvar. PMU:s humanitära insats har gett människor mat för dagen och ny kunskap stärker förmågan att överleva.

15 apr 2012 Synen av förtorkade majsfält möter oss på vägen genom det savannliknande landskapet. Det är sen eftermiddag och den stekande solen börjar sänka sig. Vi närmar oss merufolkets område och byn Mwanganza, Kenya. Det är en av de sju platser som ingår i PMU:s och FPFK:s humanitära insats i Kenya, till följd av den svåra torkan på Afrikas Horn.

Ä Här skulle majsen ha gett goda skördar men plötsligt slutade höstens regnperiod och allt torkade ner, berättar FPFK:s koordinator Regina Matheka.

Väl framme välkomnas vi hjärtligt av en mycket gammal kvinna. Änkan Janet Nchubiris hydda är byggd av grenar, plastsäckar och plåtbitar. All hennes majs har vissnat bort, och hon berättar att utan matdistributionen hade hon inte överlevt. Janets man lämnade efter sig flera fruar, och sonen till en av dem är den enda nära anhöriga hon har. Och han har fullt upp med att försörja sin egen familj.

Senare besöker vi byn Luroko, som sträcker sig över ett par kullar, med utsikt österut mot Somalia. Buskar och låga taggiga träd dominerar det torra och glest befolkade landskapet, som är hemvist åt nomadfolken Turkana och Samburu. De är nära besläktade med masajerna i södra Kenya, och boskapen betyder allt. Den ger försörjning och status och är en pensionsförsäkring.

Solen står i zenit, det är runt 35 grader varmt och några män sitter i skuggan av ett törstande akaciaträd.

Livet i byn har förändrats dramatiskt. Nere vid Wasofloden norr om byn låg tidigare ett välkänt safarihotell där bybefolkningen sålde handarbeten och utförde traditionella danser för turisterna. Men hotellet totalförstördes i början av 2009 av mycket kraftiga regn och översvämningar, och viktiga inkomstmöjligheter gick förlorade. Sedan drabbades området av den värsta torkan på många år.

Ä Nu är det andra gången på ett par år som de normala regnen uteblir säger byledaren John Dony Lengin. Före 2009 hade byn omkring 7 000 kor, men nu finns bara 800 kvar.

Under ett litet träd sitter fembarnsmamman Nengere Leuria, bara 23 år men traditionellt klädd i skynke och lager av pärlhalsband. Maken Lenkokwai är 76 år gammal och har två andra fruar. Det innebär att korna som minskat från 80 till 5, och getterna från 40 till 10, ska räcka till tre familjer med 18 barn.

Ä Hjälpen kom i rätt tid. Barnen har sluppit gå hungriga, berättar Nengere.

Besöket visar också på de utvecklingsproblem som finns. Skolgången är bristande, beroendet av boskap alldeles för stort och kvinnans ställning låg. Turkana och Samburu ligger också sedan länge i konflikt med andra boskapsskötande stammar i området. De unga männens rörlighet som herdar och krigare innebär i kombination med månggifte, att hiv och aids sprids allt mer, och många har sjukdomen. PMU:s samarbetspartner arbetar därför med byutveckling och med att förebygga hiv och aids.

Familjerna lär sig hitta nya källor till inkomster, exempelvis odling, och hur de bättre hanterar framtida utmaningar. De får höns att föda upp, och vattentankar placeras vid skolor och kyrkor.

Trots svårigheterna är projektledaren Regina Matheka positiv när vi lämnar byn. Hon menar att om människorna får ökad kunskap och klarar av att bryta negativa vanor, så kan byn utvecklas med sina egna resurser och även klara kommande torkkatastrofer bättre.

Fotnot: Kenya och flera andra länder i Afrika har åter drabbats av torka och PMU stärker sina insatser.

För att ge en gåva till detta arbete gå in här


Författare: Lennart Nolvall